friendsofmine

Jag kände på blicken Confucius gav mig att han såg ner på mig.

"Du kan ju inte diska under rinnande vatten, det är ju ett enormt slöseri med energi"

Jag kände hur rätt han hade och sjönk ner lite skamset i förarsätet. Bergvik kom i sikte och jag visste att jag snart skulle vara ensam i bilen igen och slippa denna känsla av skam.

Jag ska diska nu. Under rinnande vatten. Skänker Confucius en tanke och tappar faktiskt upp vatten i diskhon och förbereder mig med den vanliga diskborsten. Den oanvända.

Apropå disk så har jag en konstig egenhet. Jag slutar alltid diska precis innan jag är helt klar. Jag lämnar alltid ett glas, en kniv, en gaffel eller till och med en kastrull. Fråga mig inte varför, men det går igen, varje gång jag diskar. Jag tror det har att göra med att jag tycker att lite skit gör det hemtrevligt. Pappa skulle dock säga att jag är lat.

Var hemma hos en polare häromveckan. Hans tv stod på i bakgrunden, femman var kanalen och, föga förvånande, började programmet "Americas funniest home videos".

Polarens uppmärksamhet vänds mot teven. Jag tar för givet att han ska byta kanal till något som faktiskt går att se på. Snart nog inser jag att han faktiskt vill se programmet. Att han tycker det är bra. Roligt.

Jag kollar på min kompis. Äntligen fick jag se en. En sån som tittar på "Americas funniest home videos". Jag trodde inte de fanns.

På min väg till en polare igår så såg jag ett par som stod och fotade en produkt jag ritat i jobbet. Jag tror faktiskt inte man kan få ett bättre betyg än så.

Hade min mobil inte varit halvvägs på väg till andra sidan så hade jag tagit ett kort på dem som tog kort. Det hade varit kul att ha på väggen på kontoret.

...sen stämplar jag ut för semester. Minst tre härliga veckor utan väckarklocka, förpliktelser eller krav.

Ikväll blir det att fira!

Jag och Biggles förde en intressant diskussion på vägen från den lokala macken ner till vår arbetsplats. På samma oförutsägbara vis som samtal naturligt varierar så råkade vi komma in på det där med bilkörande och temporärt bristande uppmärksamhet. Slutsatsen av diskussionen var att vi båda tänkt tanken "undrar om de bakom tror att jag är full nu?" efter att uppmärksamheten snabbt brustit och man tvingats styra bilen in på rätt spår igen. Efteråt följer sedan några mil på helspänn, liksom för att bevisa för omvärlden att man inte alls är full.

Jag tänkte att det där kanske är ett fenomen som det med att alla drack saft ur sirapsflaska på sent 80- och tidigt 90-tal men alla trodde sig vara ensamma om det.

Så, någon annan som känner igen sig?

Först karriären, sen fansen, sen maken. Nu är det brösten som vill överge sångerskan..

Idag ska mysteriet med vad som händer med strumporna i tvättstugan lösas. Så, kom igen, Sherlockhatt!

Såg min första "Allsång på Skansen" igår. Har naturligtvis sett massor av fragment från programmet tidigare, men igår var första gången jag slog mig ner för att faktiskt följa programmet med intresse. Det var väl, okej..

När jag idag läser om Allsångs-Siv i Expressen och Aftonbladet så inser jag att hon och jag lever i vitt skilda världar. Efter att ha skrattat lite för mig själv på hennes bekostnad slår mig plötsligt tanken:

Siv har i trettio år följt allsången, men valde igår att gå därifrån. Samma dag tittar jag på min första allsång. Är det ett omen? Kommer jag att bli "Allsångs-Mattias" i framtiden?

Detta är karma.

Fast Ernst är rätt bra faktiskt. Måste jag erkänna. Nu ska jag gömma mig under stenen igen..

Nu är den döpt. Min ständige följeslagare nikotinabstinensen. Framöver heter den Annett och Annett vill jag ha så lite att göra med som bara möjligt.

Annett är en jobbig jävel som förföljer mig och kan dyka upp när som helst. Utan förvarning. Gärna efter maten eller på kvällen i soffan framför teven. Hon gör mitt liv för stunden outhärdligt.

Jag tycker lika mycket om Annett som jag tycker om överhurtiga människor som skall dammsuga tidigt en lördagsmorgon när jag ligger och är bakfull.

Jag tror dock att Annett börjar fatta grejen nu, att jag inte vill ha med henne och hennes lockelser att göra längre. Snart ger hon nog upp och skaffar sig en annan kompis. Jag ser fram emot den dagen.

Jag ska spela in en film. "Måsjävlar" ska den heta. Inatt var det audition utanför mitt sovrumsfönster och inlevelseförmågan gick inte att klaga på.

En bebis börjar gråta. En annan rapar mätt. En tredje skrattar. Oroliga blickar från föräldrar i närheten scannar av omgivningen. Tre fjortonåringar som vandrar genom folksamlingen svarar i sina mobiltelefoner. Alla tre nöjda över att vara först med det senaste i ringsignalsväg.

Någon människa sitter just nu och gör sig en förmögenhet på den köpstarka gruppen tonåringar med curlingföräldrar. För att finansiera mobiltelefonspimpandet får man köpa jasminris från Euroshopper och äta nudlar varje torsdag. Det gäller att prioritera.

Som besökande till Göteborg hinner man bli fullpumpad med propaganda innan man nått Backa. Goa gubbars lastbilschaffisavdelning ser till att alla stadens besökare tyst skanderar "Avlasta Tingstadstunneln nu" lagom tills dess att stadsgränsen passeras.

Gnällbältet verkar ha öppnats upp ett hål. Byxorna dragits ner. Med skatemodet så hamnade Göteborg mitt i gnällbältet. Medans örebroarna gnäller över mer vardagliga saker som ölpriser och svårighetsgraden på dagens sudoku i Nerikes Allehanda så oroar sig göteborgarna över mer värdsliga saker. Tingstadstunneln. De pinsamt smala flyktvägarna ut från staden. För att vara ett folk så patriotiskt som Göteborgarna faktiskt är så tycks man ha väldigt bråttom att komma därifrån..

Någonsin hört uttrycket "att köra Gustavsbergsbussen"? Jag körde den igår kväll/natt. Det enda man faktiskt kör bättre desto högre promille man har i kroppen. Jag planerar att bara åka med den ett tag nu. På sittplats, med en tidning i handen och en tanke på stackaren som kör för tillfället.

"Jag måste kissa först mamma!"

"Det kan du göra på bussen älskling"

Kollar lite på repriser från Live Earth. Det slår mig varje gång när jag ser Metallica hur fel Robert Trujillo känns i bandet.

Som gammal basspelare har jag dock en del gemensamt med Trujillo. Det som skiljer oss åt, för att sno lite från C Schulman, är att jag aldrig skinkat på någon av mina basar..

Jag tycker synd om Britney Spears. Trots att hon är rik som ett troll och en gång haft världen för sina fötter. Nu är hon en  galen och folkilsken skinhead, förstörd av fest och droger.

Jag tycker också synd om stackarna på Roskildefestivalen. Betala sjukt mycket pengar för att gå på en festival med svagare startfält än på länge och ett väder som får de flesta att längta hem till soffan.

Slutligen tycker jag synd om de stollar som faktiskt köpt sig ett par "Foppatofflor". Att Foppa lanserar något som på ens ett avlägset sätt är relaterat till kläder och mode borde få varningsklockorna att ringa hos de flesta. Tydligen inte. Foppa som gett white trash ett känt ansikte har verkligen satt igång ett krig mot den goda smaken. Att de är förbjudna på sjukhus är ett steg framåt, nu är det bara övrig allmän plats kvar.

Ibland vet jag inte ens varför jag försöker..

Jag: "Ursäkta, jag hann inte uppfatta ditt namn förut"

Kund: "Roland"

Jag: "Ja visst, Alm i efternamn, eller hur?"

Kund: "Nej, Lindström"

Jag: "..."

---

Detta händer mig alldeles för ofta..

När jag var lite fick jag tidigt lära mig, åtminstone underförstått, att det finns två typer av människor i världen. De som ofta bytte bil till nyaste modell och de som mer sällan, snudd på aldrig, bytte bil. En underbar metafor tycker jag nuförtiden och måste bara använda mig av den i mitt resonemang.

Jag är alltså en bil. En bil som ägts under några års tid av en person av typ 1. En som köper nytt och vårdar ömt för att tidigt byta ut mot nyare årsmodell. Jag står nu i fönstret hos bilhandlaren, komplett med prislapp, egenskapslista och besiktningsprotokoll. Spekulanter måste ju få veta att underredet inte är sönderrostat. Lätt använd men inte sliten. Lågt miltal och garantitid kvar.

Många andra i min ålder är bilar ägda av personlighetstyp 2. De används, älskas och tvättas regelbundet. Blir mer som en familjemedlem, en självklarhet både i sitt jobb som arbetshäst men också i sin dagliga närvaro på garageuppfarten. De finns där, år efter år och kan i många fall följa familjen tills dess att skroten väntar.

Jag hamnar oftast hos ägare av personlighetstyp 1 och chansen att även nästa ägare tillhör denna gruppen är ganska stor. Men även gamla bilar finner nya ägare och någon gång kommer väl även jag att lockas till och locka en ägare av personlighetstyp 2.

Det är nog dags för Jennifer Brown att ta sig en funderare över sina bakkunskaper. Jag i min tur, jag funderar över hur man beter sig för att få märken från grillgallret på en sockerkaka...

Läser på Aftonbladet.se om skottdramat i Älvsbyn. En bekant till stollen som sköt polisen kommenterar det hela så här:

 "Han har inte alltid varit snäll, men det här är nog det grövsta han har gjort"

Nog?!