friendsofmine

Burns hojtade idag. Kom igen nu, Mattias, vart är du, kom nu!

Jag hann inte riktigt genom hela Biggles kontor förrän alla på kontoret anförda av Burns börjar sjunga för Biggles. Trettio år idag, mycket stort.

Jag sjunger glatt med från min lite avsides position i Biggles kontors dörröppning. Sen hör jag rösten i huvudet "Fan, du kan verkligen inte sjunga". Så jag tystnade, rörde lite på läpparna och log ansträngt. Hatart.

För ett tag sen funderade jag över en känsla som jag förnimmat under större delen av mitt liv. En mycket diffus känsla, svår att beskriva i ord och omöjlig att beskriva i en gåta. Nu vet jag äntligen, tack vare en anonym själ, vad det är jag känner när jag vaknar på söndagsmorgnarna. Det är min smarthet som med 8 timmars sömn bakom sin andedräkt säger "God morgon" och ler sitt bästa leende. God damn it.

Vi satt där och muttrade stressurt. Jag och pappa, i den stora vanens framsäte. Vi väntade på att min syster skulle komma så att vi äntligen skulle kunna börja rulla med hennes bohag med destination Lund, Sverige. Vi var i Hamburg, Tyskland.

-Vi kanske får in cykeln ändå, kläcker far ur sig.

-Nej, ge dig nu, svarar jag honom och fortsätter, den kommer bara att förstöra allt som ligger under. Hon sa att hon skulle lösa det ändå.

-Jag tror det går, vi får plocka isär den. Jag går in och kollar.

Plötsligt satt jag alltså där själv och väntade. Mina och farsans misstankar, som syrran viftat bort, om att vi stod otillåtet parkerade på området fick mer och mer bränsle för varje nunna(!) som passerade. Tydligen är det ett kombinerat student-/nunneboende. De stannade till, kollade noga in bilen, läste registreringsnumret och gick vidare. Alla gjorde så. De såg sura ut.

När farsan dröjde samtidigt som nunnornas tilltagande blickar fick igång min oro om att de skulle knacka på och börja bräka oegentligheter på tyska så fick jag nog. Jag bestämde mig för att se om farsan lyckats komma in, då den enda nyckeln till ytterdörren till huset var uppe hos syrran i korridoren. Hellre haka på där än att sitta och mottaga kristna besvärjelser från nunnorna.

Jag slängde en blick i tändningslåset men såg inga nycklar. Inte heller i förarsätet eller på instrumentpanelen bredvid GPS:en låg de. Farsan tog nog med dem tänkte jag och bestämde mig för att bara stänga till bilen och knalla bort till ingången. Sen gå tillbaka. Då kunde jag lämna den olåst. Bara fram och tillbaka.

Eftersom förardörren var öppen så gick jag över dit för att stänga den. Återigen en snabbtitt efter nycklarna utan att se några. Jag slängde igen dörren och hörde ett mycket välbekant "chuck"-ljud. Bilen låste sig.

Farsan låste den väl med fjärrkontrollen tänkte jag sekunden innan jag insåg att bilen inte har fjärrkontroll.

Mitt hjärta flyttade upp en våning och min blick gjorde likadant. Genom rutan, bredvid GPS:en där jag nu tittat två gånger låg de. Bilnycklarna. Mitt hjärta flyttade upp några våningar till och mötte mitt humör som stod i hissen på väg ner..

Efter att ha begrundat mitt öde på en närliggande sten i fem minuter insåg jag att det var bara att försöka lösa situationen. En mycket sur farsa, en uppskrämd ny pojkvän som precis skulle träffa sin svärfar och svåger första gången, en hjälpsam korridorsboende och en skränig tysk låssmed senare kunde vi resa mot sverige. Min plånbok var 250 euro lättare..

Måste bara berätta, imorgon ska jag och far fara (tihi) till Tyskland och hjälpa syrran flytta. Det innebär bilresande och bilresan till färjan i Gbg innebär ett moment som är extra prövande för en udda människa som mig. Jag är nämligen av någon anledning rädd för att köra över höga broar. Det är sant också, helt jäkla galet, men ack så sant.

Egentligen är jag fascinerad av höga byggnader i allmänhet och broar i synnerhet. Men så en gång för, ja nu är det fyra år sen, så skulle jag som ny på jobbet ner till Göteborg på kurs. Så med flickvän och vederbörandes kompis inpackade i bilen en alltför tidig morgon styrde jag kosan ner mot Göteborg. Med en plan. En liten omväg i Uddevalla och man får åka över en av sveriges finaste broar. Hög. De skulle heller inte ha en aning om mitt tilltag och omvägen, bara jag skulle veta om det. Det var vattentätt, en riktig Sickan-plan!

Det var där någonstans det gick snett...

Vi rullade ut på bron, jag förväntansfull, de likgiltiga och halvslumrandes. Plötsligt känner jag hur hela jag knyter ihop mig, från fötterna till Stig-Helmer-tofsen. Hjärtklappning och svettning. Gasfotsstabilitet som pendeln till en golvklocka. Konstiga blickar på mig från medpassagerarna, numer klarvakna.

Det var och är så jävla pinsamt. Jag skamsköljer just nu genom denna texten. Sen dess är höga broar min nemesis. Jag känner mig som en modern variant av Don Quijote, fast bara lite mer patetisk.

Ja, som sagt, imorgon ska jag till Göteborg...

Ja, satt och duttade på "Ta bort" men tänkte att blogginspirationen kanske kommer tillbaka igen. För ett tag sen tänkte jag blogg, nu så hinner jag inte riktigt det. Jobb och annat har för tillfället tagit över.

Får se när jag återkommer, det är planen i alla fall!