friendsofmine

Lättad tog jag emot faxet från Tyskland som förkunnade att min kund visst tagit emot och kvitterat godset. Med telefon i högsta hugg slet jag pappret från faxen, vände det så att jag såg framsidan och läste nyfiket på signaturraden:

"Återtaget. Adress okänd."

Ska jag ringa min kund och fråga om möjligtvis en av hans anställda heter så?

"Ja, vilken Ulla"

Säger man den frasen snabbt, flera gånger i följd blir det snabbt, ja testa själv så får du se..

Råkade vandra förbi ett kontor här på jobbet och hör Flugan, på uppdrag av Burns (fd Yin), repetera ovan nämnda fras. Samtidigt så står Burns och fnissar barnsligt i bakgrunden. När Flugan snart inser vad hon egentligen står och säger så smyger hon tillbaka till sitt kontor, högröd i ansiktet.

Sånt kan vara väldigt, väldigt roligt!

Detta var en självklar snackis på lunchen idag och i samma veva kom jag ihåg den gången jag lurade Biggles att ringa till, som jag skrev på lappen, Skanska och fråga efter Björn Elgh. Vad han, Biggles, inte visste var att numret gick till Skansen och innan han fattade att det var helt galet så hade han hunnit fråga. Det roligaste av allt var att tanten på Skansen hört det där många gånger förut och inte alls var upplagd för skämt. Min stackars intet ont anande kollega fick en avhyvling värdig en mästare.

Det var ännu roligare!

En av våra säljare bad mig ta reda på vad våra tyska samarbetspartners skulle ha för en träskulptur i form av en älg, i naturlig storlek. Självklart mejlade jag ner till dem, där i den delen av Tyskland där byarna har pastellfärgade husfasader längs huvudgatan (som i normala svenska småorter med självinsikt kallas "Storgatan" men i Grums, med ortsdelar som Östermalm och Väsby, kallas den "Sveagatan") men strax utanför huvudstråken tar den chockrosa nyansen över av färglösheten i grått, grått, grått.

Där.

Tillbaka får jag ett mejl som frågar om jag vill ha ett pris på en älg.

Jag knåpar ihop ett svar, med en liten putslustig kommentar om att vi föredrar att få en älg som skulptur i trä eftersom de levande är svåra att hålla på plats. Biggles avråder mig då han tror att de inte ska förstå att jag skämtar. Biggles vet, han har sett mig göra bort mig för många gånger förr.

Förresten, jag ska till Tyskland i januari. Gött i pösen! Easter(n) Germany, here I come. Får hoppas att portierskan inte rusar iväg utan ett ord denna gången och att den som far med mig faktiskt packar över min packning i bilen när han säger att han ska det. Jag vill inte uppleva ett till exportseminarium iklädd samma kläder tre dagar i rad och med kollegans sladdriga briefs runt my precious..

Så det så!

"Vi kanske skulle resa någonstans över nyår?"

Jag tror faktist inte att en polare föreslagit något sånt till mig förut, åtminstone inte på mycket länge. Det kan ha ett samband med att jag en gång för snart femton år sedan svor att inte släppa några kompisar för djupt in på livet igen. Jag har sen länge kommit över det men inlärda mönster tar tid att bryta.

Passa på nu och sätt djupa spår för flera år framöver... Gammalt fjortisordspråk

Jag minns för några år sedan. Jag hade varit uppe i fjällstugan med far över en långhelg och tidigt insett att jag glömt min mobiltelefon hemma.

Resetrött och nyhemkommen tog jag upp telefonen för att insupa hur mina vänner desperat och förgäves försökt nå mig under helgen.

Knapplås av och sen ingenting. Inte ett samtal. Inte ett sms. Min telefon blev ett facit jag inte ville se.

"Men haaar du verkligen något att göra ikväll? Du ska inte komma hem och äääta med oss? Jag vill ju inte att du ska sitta där alldeles ensam och själv.."

Min mamma har talat till mig, per telefon. Varje helg kommer samtalen och det är alltid samma budskap. Detta något som borde avfärdas som en hönsmammas vilja att träffa sin son åtminstone en gång i veckan träffar en enormt öm punkt inom mig och det är i frustration jag varje gång inser att jag inte kan reagera över hennes oskuldsfulla förfrågan utan att det gör mig till idioten i sammanhanget.

Det där samtalet är illa nog att få en helg med fullbokat schema från fredag till söndag. "Tror hon inte att jag har något liv?". En helgkväll när man inte orkar sig ut och bara vill ligga ensam hemma på sofflocket så skapar det inte bara ett dåligt samvete över att jag inte har lust att åka och besöka dem, det bygger även på den där förlorarkänslan jag har så svårt att förstå varför jag känner när jag är ensam.

Med tanke på detta behöver jag väl knappast nämna den känsla som förknippas med middagarna hemma hos dem? Med den förutsättning hon sätter upp så blir varje helgbesök en bekräftelse på att hennes farhågor är sanna. My god, hennes son har inget liv! Inga kompisar! Ingen som tycker om honom.

När jag tänker efter är det inte konstigt att jag har ett så udda förhållande till ensamhet med en mor som målar upp det som världens undergång. Faktum är att jag trivs ganska bra i min ensamhet bara jag glömmer den förlorarkänsla jag lärt mig förknippa med den.