Mot Sverige, 250 euro lättare.
Vi satt där och muttrade stressurt. Jag och pappa, i den stora vanens framsäte. Vi väntade på att min syster skulle komma så att vi äntligen skulle kunna börja rulla med hennes bohag med destination Lund, Sverige. Vi var i Hamburg, Tyskland.
-Vi kanske får in cykeln ändå, kläcker far ur sig.
-Nej, ge dig nu, svarar jag honom och fortsätter, den kommer bara att förstöra allt som ligger under. Hon sa att hon skulle lösa det ändå.
-Jag tror det går, vi får plocka isär den. Jag går in och kollar.
Plötsligt satt jag alltså där själv och väntade. Mina och farsans misstankar, som syrran viftat bort, om att vi stod otillåtet parkerade på området fick mer och mer bränsle för varje nunna(!) som passerade. Tydligen är det ett kombinerat student-/nunneboende. De stannade till, kollade noga in bilen, läste registreringsnumret och gick vidare. Alla gjorde så. De såg sura ut.
När farsan dröjde samtidigt som nunnornas tilltagande blickar fick igång min oro om att de skulle knacka på och börja bräka oegentligheter på tyska så fick jag nog. Jag bestämde mig för att se om farsan lyckats komma in, då den enda nyckeln till ytterdörren till huset var uppe hos syrran i korridoren. Hellre haka på där än att sitta och mottaga kristna besvärjelser från nunnorna.
Jag slängde en blick i tändningslåset men såg inga nycklar. Inte heller i förarsätet eller på instrumentpanelen bredvid GPS:en låg de. Farsan tog nog med dem tänkte jag och bestämde mig för att bara stänga till bilen och knalla bort till ingången. Sen gå tillbaka. Då kunde jag lämna den olåst. Bara fram och tillbaka.
Eftersom förardörren var öppen så gick jag över dit för att stänga den. Återigen en snabbtitt efter nycklarna utan att se några. Jag slängde igen dörren och hörde ett mycket välbekant "chuck"-ljud. Bilen låste sig.
Farsan låste den väl med fjärrkontrollen tänkte jag sekunden innan jag insåg att bilen inte har fjärrkontroll.
Mitt hjärta flyttade upp en våning och min blick gjorde likadant. Genom rutan, bredvid GPS:en där jag nu tittat två gånger låg de. Bilnycklarna. Mitt hjärta flyttade upp några våningar till och mötte mitt humör som stod i hissen på väg ner..
Efter att ha begrundat mitt öde på en närliggande sten i fem minuter insåg jag att det var bara att försöka lösa situationen. En mycket sur farsa, en uppskrämd ny pojkvän som precis skulle träffa sin svärfar och svåger första gången, en hjälpsam korridorsboende och en skränig tysk låssmed senare kunde vi resa mot sverige. Min plånbok var 250 euro lättare..
-Vi kanske får in cykeln ändå, kläcker far ur sig.
-Nej, ge dig nu, svarar jag honom och fortsätter, den kommer bara att förstöra allt som ligger under. Hon sa att hon skulle lösa det ändå.
-Jag tror det går, vi får plocka isär den. Jag går in och kollar.
Plötsligt satt jag alltså där själv och väntade. Mina och farsans misstankar, som syrran viftat bort, om att vi stod otillåtet parkerade på området fick mer och mer bränsle för varje nunna(!) som passerade. Tydligen är det ett kombinerat student-/nunneboende. De stannade till, kollade noga in bilen, läste registreringsnumret och gick vidare. Alla gjorde så. De såg sura ut.
När farsan dröjde samtidigt som nunnornas tilltagande blickar fick igång min oro om att de skulle knacka på och börja bräka oegentligheter på tyska så fick jag nog. Jag bestämde mig för att se om farsan lyckats komma in, då den enda nyckeln till ytterdörren till huset var uppe hos syrran i korridoren. Hellre haka på där än att sitta och mottaga kristna besvärjelser från nunnorna.
Jag slängde en blick i tändningslåset men såg inga nycklar. Inte heller i förarsätet eller på instrumentpanelen bredvid GPS:en låg de. Farsan tog nog med dem tänkte jag och bestämde mig för att bara stänga till bilen och knalla bort till ingången. Sen gå tillbaka. Då kunde jag lämna den olåst. Bara fram och tillbaka.
Eftersom förardörren var öppen så gick jag över dit för att stänga den. Återigen en snabbtitt efter nycklarna utan att se några. Jag slängde igen dörren och hörde ett mycket välbekant "chuck"-ljud. Bilen låste sig.
Farsan låste den väl med fjärrkontrollen tänkte jag sekunden innan jag insåg att bilen inte har fjärrkontroll.
Mitt hjärta flyttade upp en våning och min blick gjorde likadant. Genom rutan, bredvid GPS:en där jag nu tittat två gånger låg de. Bilnycklarna. Mitt hjärta flyttade upp några våningar till och mötte mitt humör som stod i hissen på väg ner..
Efter att ha begrundat mitt öde på en närliggande sten i fem minuter insåg jag att det var bara att försöka lösa situationen. En mycket sur farsa, en uppskrämd ny pojkvän som precis skulle träffa sin svärfar och svåger första gången, en hjälpsam korridorsboende och en skränig tysk låssmed senare kunde vi resa mot sverige. Min plånbok var 250 euro lättare..
Kommentarer
Trackback
