Fyfan vad jag längar till morgondagen, till sjukhuset. Jag kommer att dansa in i receptionen och betala, rumla genom de färgkodade korridorerna till angivna hissar, trycka på rätt knappar, skämta med röntgenpersonalen och fingra nervöst på britsen när de tar stygnen på min högra axel. Skratta lättat när läkare Antonopoulus säger att allt står rätt till och att jag kan gå hem som en fri man.

Efter två veckor med högerarmen fastspänd i vad som utan vidare god vilja kan kallas tvångströja så har jag insett vad svårt livet är med bara en arm, vad mycket jag gör dagligen med högerarmen och vad hemskt det är när enda tillgängliga sovställning är ryggläge.

Nackdelen är att jag blir av med möjligheten att utan tvivel om mitt psykiska välmående spela upp Sigourney Weavers (stavning?) "födsel"-scen ur Alien. Inte heller movet "på hårdrockskonsert med hand utstickande från magen".

Jag överlever.

Jag ägnade lite sjuktid igår kväll till att radera min överfulla inbox i telefonen. Jag fick min senaste telefon i slutet av sommaren och kunde snabbt konstatera att det trots allt händer en del i livet.

1. Jag är ute på krogen. Ofta, nästan varenda helg faktiskt.
2. Tjejer.. de kommer, de går.. Inkorgen gav en snabbspolning från himmel till pannkaka. Några gånger om..
3. Min födelsedagsfest var välbesökt, men folk kom vääääldigt sent.
4. Tyskland, jag har varit i tyskland åtminstone fyra gånger sen jag fick telefonen. Detta spåras genom alla sms om vilket bolag man för stunden ska bli skinnad av och alla beställningslistor från vänner som vill ha lite billigare törstsläckare.
5. Färjestadsrelaterade SMS i mängder. Jag är nörd, få knäpper mig på fingrarna i samtida FBK-kunskap. Men det är ingenting man skyltar med..

Sen, ja det var väl det egentligen, förutom en konsert här, en där, lite Göteborg, lite "åh nu är jag i Sigtuna igen, hotelldöden gahh" och min mors regelbundna "Mattias, vad har du för planer i helgen?".

Det är mitt liv i ett nötskal. När ska jag slå mig till ro egentligen?

Lättad tog jag emot faxet från Tyskland som förkunnade att min kund visst tagit emot och kvitterat godset. Med telefon i högsta hugg slet jag pappret från faxen, vände det så att jag såg framsidan och läste nyfiket på signaturraden:

"Återtaget. Adress okänd."

Ska jag ringa min kund och fråga om möjligtvis en av hans anställda heter så?

"Ja, vilken Ulla"

Säger man den frasen snabbt, flera gånger i följd blir det snabbt, ja testa själv så får du se..

Råkade vandra förbi ett kontor här på jobbet och hör Flugan, på uppdrag av Burns (fd Yin), repetera ovan nämnda fras. Samtidigt så står Burns och fnissar barnsligt i bakgrunden. När Flugan snart inser vad hon egentligen står och säger så smyger hon tillbaka till sitt kontor, högröd i ansiktet.

Sånt kan vara väldigt, väldigt roligt!

Detta var en självklar snackis på lunchen idag och i samma veva kom jag ihåg den gången jag lurade Biggles att ringa till, som jag skrev på lappen, Skanska och fråga efter Björn Elgh. Vad han, Biggles, inte visste var att numret gick till Skansen och innan han fattade att det var helt galet så hade han hunnit fråga. Det roligaste av allt var att tanten på Skansen hört det där många gånger förut och inte alls var upplagd för skämt. Min stackars intet ont anande kollega fick en avhyvling värdig en mästare.

Det var ännu roligare!

En av våra säljare bad mig ta reda på vad våra tyska samarbetspartners skulle ha för en träskulptur i form av en älg, i naturlig storlek. Självklart mejlade jag ner till dem, där i den delen av Tyskland där byarna har pastellfärgade husfasader längs huvudgatan (som i normala svenska småorter med självinsikt kallas "Storgatan" men i Grums, med ortsdelar som Östermalm och Väsby, kallas den "Sveagatan") men strax utanför huvudstråken tar den chockrosa nyansen över av färglösheten i grått, grått, grått.

Där.

Tillbaka får jag ett mejl som frågar om jag vill ha ett pris på en älg.

Jag knåpar ihop ett svar, med en liten putslustig kommentar om att vi föredrar att få en älg som skulptur i trä eftersom de levande är svåra att hålla på plats. Biggles avråder mig då han tror att de inte ska förstå att jag skämtar. Biggles vet, han har sett mig göra bort mig för många gånger förr.

Förresten, jag ska till Tyskland i januari. Gött i pösen! Easter(n) Germany, here I come. Får hoppas att portierskan inte rusar iväg utan ett ord denna gången och att den som far med mig faktiskt packar över min packning i bilen när han säger att han ska det. Jag vill inte uppleva ett till exportseminarium iklädd samma kläder tre dagar i rad och med kollegans sladdriga briefs runt my precious..

Så det så!

"Vi kanske skulle resa någonstans över nyår?"

Jag tror faktist inte att en polare föreslagit något sånt till mig förut, åtminstone inte på mycket länge. Det kan ha ett samband med att jag en gång för snart femton år sedan svor att inte släppa några kompisar för djupt in på livet igen. Jag har sen länge kommit över det men inlärda mönster tar tid att bryta.

Passa på nu och sätt djupa spår för flera år framöver... Gammalt fjortisordspråk

Jag minns för några år sedan. Jag hade varit uppe i fjällstugan med far över en långhelg och tidigt insett att jag glömt min mobiltelefon hemma.

Resetrött och nyhemkommen tog jag upp telefonen för att insupa hur mina vänner desperat och förgäves försökt nå mig under helgen.

Knapplås av och sen ingenting. Inte ett samtal. Inte ett sms. Min telefon blev ett facit jag inte ville se.

"Men haaar du verkligen något att göra ikväll? Du ska inte komma hem och äääta med oss? Jag vill ju inte att du ska sitta där alldeles ensam och själv.."

Min mamma har talat till mig, per telefon. Varje helg kommer samtalen och det är alltid samma budskap. Detta något som borde avfärdas som en hönsmammas vilja att träffa sin son åtminstone en gång i veckan träffar en enormt öm punkt inom mig och det är i frustration jag varje gång inser att jag inte kan reagera över hennes oskuldsfulla förfrågan utan att det gör mig till idioten i sammanhanget.

Det där samtalet är illa nog att få en helg med fullbokat schema från fredag till söndag. "Tror hon inte att jag har något liv?". En helgkväll när man inte orkar sig ut och bara vill ligga ensam hemma på sofflocket så skapar det inte bara ett dåligt samvete över att jag inte har lust att åka och besöka dem, det bygger även på den där förlorarkänslan jag har så svårt att förstå varför jag känner när jag är ensam.

Med tanke på detta behöver jag väl knappast nämna den känsla som förknippas med middagarna hemma hos dem? Med den förutsättning hon sätter upp så blir varje helgbesök en bekräftelse på att hennes farhågor är sanna. My god, hennes son har inget liv! Inga kompisar! Ingen som tycker om honom.

När jag tänker efter är det inte konstigt att jag har ett så udda förhållande till ensamhet med en mor som målar upp det som världens undergång. Faktum är att jag trivs ganska bra i min ensamhet bara jag glömmer den förlorarkänsla jag lärt mig förknippa med den.

Burns hojtade idag. Kom igen nu, Mattias, vart är du, kom nu!

Jag hann inte riktigt genom hela Biggles kontor förrän alla på kontoret anförda av Burns börjar sjunga för Biggles. Trettio år idag, mycket stort.

Jag sjunger glatt med från min lite avsides position i Biggles kontors dörröppning. Sen hör jag rösten i huvudet "Fan, du kan verkligen inte sjunga". Så jag tystnade, rörde lite på läpparna och log ansträngt. Hatart.

För ett tag sen funderade jag över en känsla som jag förnimmat under större delen av mitt liv. En mycket diffus känsla, svår att beskriva i ord och omöjlig att beskriva i en gåta. Nu vet jag äntligen, tack vare en anonym själ, vad det är jag känner när jag vaknar på söndagsmorgnarna. Det är min smarthet som med 8 timmars sömn bakom sin andedräkt säger "God morgon" och ler sitt bästa leende. God damn it.

Vi satt där och muttrade stressurt. Jag och pappa, i den stora vanens framsäte. Vi väntade på att min syster skulle komma så att vi äntligen skulle kunna börja rulla med hennes bohag med destination Lund, Sverige. Vi var i Hamburg, Tyskland.

-Vi kanske får in cykeln ändå, kläcker far ur sig.

-Nej, ge dig nu, svarar jag honom och fortsätter, den kommer bara att förstöra allt som ligger under. Hon sa att hon skulle lösa det ändå.

-Jag tror det går, vi får plocka isär den. Jag går in och kollar.

Plötsligt satt jag alltså där själv och väntade. Mina och farsans misstankar, som syrran viftat bort, om att vi stod otillåtet parkerade på området fick mer och mer bränsle för varje nunna(!) som passerade. Tydligen är det ett kombinerat student-/nunneboende. De stannade till, kollade noga in bilen, läste registreringsnumret och gick vidare. Alla gjorde så. De såg sura ut.

När farsan dröjde samtidigt som nunnornas tilltagande blickar fick igång min oro om att de skulle knacka på och börja bräka oegentligheter på tyska så fick jag nog. Jag bestämde mig för att se om farsan lyckats komma in, då den enda nyckeln till ytterdörren till huset var uppe hos syrran i korridoren. Hellre haka på där än att sitta och mottaga kristna besvärjelser från nunnorna.

Jag slängde en blick i tändningslåset men såg inga nycklar. Inte heller i förarsätet eller på instrumentpanelen bredvid GPS:en låg de. Farsan tog nog med dem tänkte jag och bestämde mig för att bara stänga till bilen och knalla bort till ingången. Sen gå tillbaka. Då kunde jag lämna den olåst. Bara fram och tillbaka.

Eftersom förardörren var öppen så gick jag över dit för att stänga den. Återigen en snabbtitt efter nycklarna utan att se några. Jag slängde igen dörren och hörde ett mycket välbekant "chuck"-ljud. Bilen låste sig.

Farsan låste den väl med fjärrkontrollen tänkte jag sekunden innan jag insåg att bilen inte har fjärrkontroll.

Mitt hjärta flyttade upp en våning och min blick gjorde likadant. Genom rutan, bredvid GPS:en där jag nu tittat två gånger låg de. Bilnycklarna. Mitt hjärta flyttade upp några våningar till och mötte mitt humör som stod i hissen på väg ner..

Efter att ha begrundat mitt öde på en närliggande sten i fem minuter insåg jag att det var bara att försöka lösa situationen. En mycket sur farsa, en uppskrämd ny pojkvän som precis skulle träffa sin svärfar och svåger första gången, en hjälpsam korridorsboende och en skränig tysk låssmed senare kunde vi resa mot sverige. Min plånbok var 250 euro lättare..

Måste bara berätta, imorgon ska jag och far fara (tihi) till Tyskland och hjälpa syrran flytta. Det innebär bilresande och bilresan till färjan i Gbg innebär ett moment som är extra prövande för en udda människa som mig. Jag är nämligen av någon anledning rädd för att köra över höga broar. Det är sant också, helt jäkla galet, men ack så sant.

Egentligen är jag fascinerad av höga byggnader i allmänhet och broar i synnerhet. Men så en gång för, ja nu är det fyra år sen, så skulle jag som ny på jobbet ner till Göteborg på kurs. Så med flickvän och vederbörandes kompis inpackade i bilen en alltför tidig morgon styrde jag kosan ner mot Göteborg. Med en plan. En liten omväg i Uddevalla och man får åka över en av sveriges finaste broar. Hög. De skulle heller inte ha en aning om mitt tilltag och omvägen, bara jag skulle veta om det. Det var vattentätt, en riktig Sickan-plan!

Det var där någonstans det gick snett...

Vi rullade ut på bron, jag förväntansfull, de likgiltiga och halvslumrandes. Plötsligt känner jag hur hela jag knyter ihop mig, från fötterna till Stig-Helmer-tofsen. Hjärtklappning och svettning. Gasfotsstabilitet som pendeln till en golvklocka. Konstiga blickar på mig från medpassagerarna, numer klarvakna.

Det var och är så jävla pinsamt. Jag skamsköljer just nu genom denna texten. Sen dess är höga broar min nemesis. Jag känner mig som en modern variant av Don Quijote, fast bara lite mer patetisk.

Ja, som sagt, imorgon ska jag till Göteborg...

Ja, satt och duttade på "Ta bort" men tänkte att blogginspirationen kanske kommer tillbaka igen. För ett tag sen tänkte jag blogg, nu så hinner jag inte riktigt det. Jobb och annat har för tillfället tagit över.

Får se när jag återkommer, det är planen i alla fall!

Tom Cruise ger uttrycket att gå in i sin roll ett ansikte..

Skådis pruttade ? Tom Cruise rasar

Ska ta reda på den skyldige

Finns det något jag verkligen avskyr så är det när folk far med lögner. Fick reda på av en landskapsarkitekt idag att en person ljugit om våra produkter för att få henne att inte rita in dem i förslag och för att få henne att föra detta vidare till sina kollegor.

Hon blev fundersam och eftersom hon gillar våra saker skarpt så ringde hon mig för att kolla upp detta. Jag är glad att hon gjorde det, tänk om hon lyssnat på idioten och avstått.

Det ska bli mig ett rent nöje att på fredag ringa upp skitsnackaren och fråga vad denne sysslar med. Jag ser fram emot det som ett barn gör mot julafton.

Något får mig att ana att personen ifråga inte kommer att gilla varken mig eller mitt företag mer efter det samtalet. Snarare mindre. Men, jag tror att varken jag, mina chefer eller mina kollegor bryr sig om detta.

Ett mycket udda samtal på jobbet idag:

(Jag svarar)

(Andra personen) -Det är från Borgvik. En tjur har rymt!

(Jag) - Jaaha.. Det var värst..

(Andra personen) -Ja,  igår kväll stack det en som vi fångade in. Så i morse, då stack en till.

(Jag) Oj då.

(Andra personen) -Jo, jobbar XXXX XXXXX där?

(Jag) -Jodå, han jobbar här. Har han rymt också?

(Andra personen) -Han hjälpte mig fånga in tjuren igår. Du förstår, jag är rädd att den blir överkörd eller något. Det rymde en igår också. Som vi fångade in. Och så imorse stack en till..

(Jag) - Ja, det förstår jag. Då får jag se till att få tag på XXXX här, han jobbar i fabriken så han har ingen telefon.

(Andra personen) -Ja, han måste hjälpa mig fånga in tjuren. Innan den blir överkörd.

(Jag) -Ja, det vore inget bra. Jag ska hämta XXXX. Men du får stänga grinden sen när ni fångat denna.

......

Ringde till vårdcentralen förut. Jag gav mig ut i sjukvårdsdjungeln i ett försök att hitta det som kallas min familjeläkare. Jag lyckades ganska bra faktiskt, men fick den mycket konstiga och onödiga upplysningen av distriktssköterskan om att min läkare är från Bosnien. "Tur att hon inte är från skåne, då förstår man ju inte vad de säger" lyckades jag få ur mig som respons. Jag fick en sur grymtning tillbaka från andra ändan telefonlinjen. Hon lät trött.

Min bosniska läkare lyckades lugna mina hypokondriska nerver men vi har en dejt nu på fredag. För säkerhets skull. Vågade dock inte föreslå en fläskkotlett och en flaska rött, de kanske inte äter fläskkött i Bosnien. Jag har trots det en känsla av att jag kommer att få dra ner byxorna första gången vi träffas...

Apropå sura grymtningar från andra ändan telefon så har vi en kund på jobbet, Srister. Ja, Crister heter han, men säger Srister bara för att poängtera att han stavar med C. Han är lite vass Srister, men han handlar en hel del och återkommer trots att han är en oturskund som drabbats av onödigt mycket problem. Han ringde för ett tag sen och saknade alla muttrar i en leverans. I ett ögonblickets infall föreslog jag att jag kunde skicka dit min kollega som "står bredvid mig och muttrar" men den gick inte hem. Jag fick en sur grymtning tillbaka från Srister. En ursäkt senare var det löst, men Biggles som stod bredvid mig då skrattade bra åt att jag än en gång drog ett skämt som inte föll ut som önskat. Något jag är bra på enligt honom.

Kanske det.

Så här i sjukdomsdimman jag lever i just nu så uppenbarar sig tydligen de mest konstiga funderingar i min skalle. Jag har i alla fall utnämnt det ultimata skällsordet, det med mest stuns i och som inte känns uttjatat i tider av svärord lite till höger och vänster var man än vänder sig. Nuförtiden så lyckas till och med textarna på Discovery channel uttyda pipsvordomar och översätta dem för oss vana svenska svärordsbrukare.

Om man rör sig i en politisk korrekt sfär så är det nog ord som på något sätt kan kopplas till något som är rasistiskt eller kategorisk nedvärderande på annat sätt som anses som de värsta.

I min värld finns det ett som står över alla andra. "Slinka". Uttalat på klockren finlandssvensk dialekt. Det har en snärt som gör det oslagbart. Det har en komisk spets men är samtidigt ett riktigt nedvärderande omdöme.

 "Du din... ..din slinka"


Klockrent!

Satt och tog bort lite dubbeltrådar på mitt forum förut och hajade till när jag skulle skriva ordet "dubblett". Jag började fundera, tittade på ordet och testade för säkerhets skull några alternativa stavningar:

dubblet

dublett

Bestämde mig sen för att jag stavat rätt från början, men hittade sedan denna länken vilket visar att det inte är helt självklart.

Det finns för övrigt ett ord som jag alltid måste kolla att jag stavat rätt, för av någon anledning stavar jag nästan alltid fel till detta av ren reflex, skelett. Av någon anledning blir det väldigt ofta skellet. Skumt, det syns långa vägar hur fel det är..

Ja, rubriken är medvetet felstavad...

Hej Mattias, din goding där!

Lite self boosting så här på kvällskvisten. Kanske hjälper det humöret imorgon bitti på jobbet..