Suturtagning och återgång till livets flöde
Fyfan vad jag längar till morgondagen, till sjukhuset. Jag kommer att dansa in i receptionen och betala, rumla genom de färgkodade korridorerna till angivna hissar, trycka på rätt knappar, skämta med röntgenpersonalen och fingra nervöst på britsen när de tar stygnen på min högra axel. Skratta lättat när läkare Antonopoulus säger att allt står rätt till och att jag kan gå hem som en fri man.
Efter två veckor med högerarmen fastspänd i vad som utan vidare god vilja kan kallas tvångströja så har jag insett vad svårt livet är med bara en arm, vad mycket jag gör dagligen med högerarmen och vad hemskt det är när enda tillgängliga sovställning är ryggläge.
Nackdelen är att jag blir av med möjligheten att utan tvivel om mitt psykiska välmående spela upp Sigourney Weavers (stavning?) "födsel"-scen ur Alien. Inte heller movet "på hårdrockskonsert med hand utstickande från magen".
Jag överlever.
Efter två veckor med högerarmen fastspänd i vad som utan vidare god vilja kan kallas tvångströja så har jag insett vad svårt livet är med bara en arm, vad mycket jag gör dagligen med högerarmen och vad hemskt det är när enda tillgängliga sovställning är ryggläge.
Nackdelen är att jag blir av med möjligheten att utan tvivel om mitt psykiska välmående spela upp Sigourney Weavers (stavning?) "födsel"-scen ur Alien. Inte heller movet "på hårdrockskonsert med hand utstickande från magen".
Jag överlever.
