friendsofmine

"Men haaar du verkligen något att göra ikväll? Du ska inte komma hem och äääta med oss? Jag vill ju inte att du ska sitta där alldeles ensam och själv.."

Min mamma har talat till mig, per telefon. Varje helg kommer samtalen och det är alltid samma budskap. Detta något som borde avfärdas som en hönsmammas vilja att träffa sin son åtminstone en gång i veckan träffar en enormt öm punkt inom mig och det är i frustration jag varje gång inser att jag inte kan reagera över hennes oskuldsfulla förfrågan utan att det gör mig till idioten i sammanhanget.

Det där samtalet är illa nog att få en helg med fullbokat schema från fredag till söndag. "Tror hon inte att jag har något liv?". En helgkväll när man inte orkar sig ut och bara vill ligga ensam hemma på sofflocket så skapar det inte bara ett dåligt samvete över att jag inte har lust att åka och besöka dem, det bygger även på den där förlorarkänslan jag har så svårt att förstå varför jag känner när jag är ensam.

Med tanke på detta behöver jag väl knappast nämna den känsla som förknippas med middagarna hemma hos dem? Med den förutsättning hon sätter upp så blir varje helgbesök en bekräftelse på att hennes farhågor är sanna. My god, hennes son har inget liv! Inga kompisar! Ingen som tycker om honom.

När jag tänker efter är det inte konstigt att jag har ett så udda förhållande till ensamhet med en mor som målar upp det som världens undergång. Faktum är att jag trivs ganska bra i min ensamhet bara jag glömmer den förlorarkänsla jag lärt mig förknippa med den.