Jag saknar min fem minuters pärs med Moa Martinsson..

Klockan är 16.00. Dörren från fabriken öppnas och en rad personer kliver förbi och säger "hej då". "Hej då" svarar jag och konstaterar att man som vanligt skulle kunna ställa klockan efter den där dörren. Vem behöver Fröken Ur liksom?

När klockan är 16.00 så är det en halvtimme kvar tills vi på kontoret slutar. Redan då kan jag konstatera att det inte blir mycket mer gjort under dagen och stressar med att regga ordrarna som pallrat upp sig under dagen och skriva ner en "Att göra"-lista till dagen efter. Efter att det är klart, vips, utan att man ens hunnit blinka så slår klockan över från 16.29 till 16.30 och jag är officiellt unleashed för dagen. Var tog halvtimmen vägen?

Tiden går verkligen snabbare med åren. På tio morgonminuter hade jag som barn hunnit äta, läsa en Bamsetidning, byggt ett legohus och retat min syster till vansinne med en gummisnodd. Nuförtiden hinner jag knappt duscha, trots min övertygelse om det när jag tillåter mig att snooza klockan den där sista gången. Ännu mindre hinner jag duscha OCH äta på tio minuter. En timme känns som fem minuter och en vecka som två dagar. Flydda är de tider när jag med fem minuter kvar av SO-lektionen och den alltid lika urtrista svartvita dokumentärfilmen satt och räknade sekunderna tills jag skulle få gå därifrån. Åka moped. Jag är ju trots allt från Kil från början.

 Fortsätter det i denna takten sitter jag snart där och gaggar om dagens ungdom. Fast det gör jag ju redan. Fan också..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0