friendsofmine

Efter en herrans massa öl i en gungställning på Mörmoskolan och en missad konsert med Perry & the travellers i röda huset så satt vi på bussen in mot människobyn igen. Redan när jag klivit ombord insåg jag faktum. Jag var enormt kissnödig. Så nära byxvätning man kommer som vuxen, kontinent människa.

D sitter bredvid och coachar. "Du får klämma på snoppen. Det hjälper."

Efter en frågande blick från mig så visar han. Vi snackar en rörelse som kan jämföras med när sjuksköterskan blåser upp trycket i blodtrycksmanschetten. Fast att man klämmer på snoppen istället. Jag började klämma, litandes på D och hans erfarenhet. Kläm, kläm, kläm. Hela halvtimmesresan. Det enda jag kunde tänka på var ungefär hur långt det var tills vi skulle gå av och om jag skulle lyckas hålla mig ända tills dess. D var nog smått nervös över om jag skulle explodera eller inte. Missade jag en av mina taktfasta klämningar så var han på mig som en hök. "Du måste klämma Mattias. Det hjälper."

Jag stod ut hela resan, rusade av bussen vid Åhlens. Övriga 20 i sällskapet följde efter med förvånade miner. Varför gick han av där? Men när jag rusade in i närmsta nisch och drog fram vapnet insåg alla varför. Jag hoppas att jag blev bra på de kort som togs på mig. Bildbevis på mitt lagbrott. Jag har sällan känt mig så lättad som jag gjorde just då..